Gustaf Fröding – vår värmländske ordkonstnär Gustaf Fröding föddes år 1860 på Alsters herrgård strax utanför Karlstad. Han växte upp i en familj som både hade litterära talanger och sköra nerver. Barndomen var allt annat än enkel – med en pappa som reste i Europa och en mamma som vårdades i Danmark fick Gustaf till en början klara sig utan sina föräldrar. När familjen till slut samlades på gården Byn upplevde Gustaf en ljusare period. Särskilt somrarna hos farmor på Gunnerud blev fyllda av skratt och syskonlek tillsammans med systrarna Cecilia, Anna, Matilda och Hedda.
Som tonåring flyttade han till Kristinehamn och började senare på gymnasiet i Karlstad, där han snabbt blev populär som klassens glädjespridare. Studierna var kanske inte hans starkaste sida – förutom i historia – men han tog sig ändå vidare till universitetet i Uppsala. Där blev det mest fest – hela 17 000 kronor av arvet från hans far försvann snabbt, och några studier blev det inte mycket av.
Tillbaka i Värmland började han arbeta på Karlstad-Tidningen, men det var i poesin han verkligen fann sin röst. Fröding skrev med hjärta och värme om människor, natur och livet – ofta med ett stänk av vemod. Samtidigt kämpade han mot psykisk ohälsa och alkoholism, och tillbringade perioder på olika sjukhus och vårdhem.
Hans liv avslutades i Stockholm 1911, bara 50 år gammal. Där bodde han sina sista år på Djurgården, omhändertagen av Signe Trotzig – en kvinna som kom att bli mycket viktig för honom. Trots ett stormigt liv lämnade Gustaf Fröding efter sig en skatt av dikter som älskas än idag.
Bland hans mest kända verk finns: Guitarr och Dragharmonika (1891) Nya dikter (1894) Stänk och flikar (1896) Nytt och gammalt (1897) Vill du veta mer om Gustaf Fröding och hans liv kan du besöka Frödingsällskapet.